Nelly.com

söndag 2 november 2014

JUBILEER.

Nu råkar det vara ett par jubileer att tänka på, som är aktuella. Första världskriget började för 100 år sen. Det har skrivits mycket om det nu.

Så är det 25 år sen Berlinmuren föll. Den byggdes 19 augusti 1961 och föll den 9 november 1989.
Jag och min dåvarande man, Bertil, reste till Berlin någon gång på 1970-talet. Jag har inget exakt minne när det var. Vi tog bilen till en färja över till Tyskland. Den gick från Trelleborg till Sassnitz.  

 Det här är färjan vi reste med.
 Fartyget var flaggat med den östtyska flaggan.
 Nu närmar vi oss Sassnitz.
 Det stod fullt av folk, som ville se när vi gick förbi piren längst ute i hamnen. När vi hade kommit iland med vår bil, så fick vi vänta jättelänge innan vi fick komma vidare. Passen skulle kollas och man gick igenom hela bilen. Vi hade en radio i fram och man misstänkte att det kanske var en bomb. Man var ju mycket misstänksam på den tiden.
 Nu har vi i alla fall kommit iväg. Men här fick vi vänta i över en halv timma, för att ett tåg skulle komma förbi vid en järnvägsövergång.

Här står min chaufför och väntar han med. Det var en jättelång kö på vänt. Vi kom ju iväg så småningom, men eftersom vi inte kände till nåt om Tyskland, så följde vi vägmärkena mot Berlin. De visade ju förstås vägen till Östberlin, men det fattade inte vi. 

Alltså blev vi stannade när vi hade kört ett tag. Blev tvungna att kliva ur bilen och följa med till en barack. Där fick vi böter, som skulle betalas ögonaböj. Det var inte lite pengar på den tiden. Vi förstod ju så småningom det var lönande för dom, att inte ha vägmärken som visade till Västberlin. 

Gränsövergången hette något med ett kvinnonamn. Det är allt vad jag kommer ihåg. Vi fick alltså vända och köra till rätt övergång.
 Nu har vi installerat oss på hotellet och naturligtvis blev det ett besök vid Checkpoint Charlie. Här står jag med utsikt över till den östtyska sidan. Det var ju stora avstånd till själva muren, så att folk inte skulle kunna fly osedda.
 Det var ju ändå många som lyckades fly på alla möjliga sätt och vis.
 Här syns ju till och med ett utkikstorn, där man kunde kolla dem som försökte.
Här står min man, Bertil, på stället. Härifrån kunde man åka turistbuss över till andra sidan.
 Jag blev med på ett hörn också med en amerikansk gränsvakt.
 Det fanns redan då ett museum, som visade hur många sätt man försökte fly på. I bakluckan på bilen till exempel eller på annat sätt genom tunnlar. Många dog och här finns det ett minneskors utanför museet.
Man kunde alltså gå upp för den här trappan, för att kunna se in över till den andra sidan.
 Så här såg det ut vid Brandenburger Thor på den tiden. Man fick inte gå närmare än vad som synes här.
Jag kommer inte ihåg vad den här byggnaden är, trots att jag har kollat på nätet. Vi frågade väl ingen heller på den tiden. 
 Jag har för mej att det här var ett TVtorn i alla fall.
 Naturligtvis kunde vi inte hålla oss, utan tog en turistbuss över till östsidan. Det visades enormt fina fasader på husen, där vi åkte förbi. Men det var bara för att luras att det var fint där. På baksidorna var det fallfärdigt och risigt.
 Här hade vi fått gå av för att se den här minnesparken. Den knäböjande soldaten i förra bilden fanns här nånstans.
 Så visades en Leninstaty förstås. De var ju kommunister på den tiden. Så han var ju en hjälte i deras ögon.
Allt har sitt slut. Nu har vi varit på en restaurang och ätit middag sista kvällen. Där träffade vi det här trevliga svenska paret och hade roligt tillsammans med dem.

Glöm nu inte att det är 25 år sen muren revs. Sen dess har ju Berlin blivit huvudstad i det gemensamma Tyskland. Den allierade delen var ju helt omgiven av Östtyskland då.

Välkommen till min sida. Skriv gärna en kommentar så blir jag så glad. Gilla

lördag 20 september 2014

SNART TIOÅRSJUBILEUM.

Jag blev lite nostalgisk i kväll. För jag lyckades läsa mitt inlägg i Reseguiden om vår kryssning i Medelhavet, när jag under resans gång fyllde 70 år.
Klicka på bilden, så kommer du till mitt inlägg i Reseguiden om den här resan. Klicka vidare där och läs om resan på Visa resan dag för dag.



Välkommen till min sida. Skriv gärna en kommentar så blir jag så glad. Gilla

onsdag 17 september 2014

VÅR SEMESTER PÅ MALLORCA

 Vi reste till Mallorca och Palma Nova i maj/juni i år. Jag tänker visa lite bilder därifrån nu. Det blev ju inte den resan vi hade tänkt oss för redan tredje dagen, så fick jag en TIA, som man säger om en liten stroke. Jag blev inlagt på sjukhus i tre nätter innan jag kunde komma tillbaka till Palma Nova och vårt hotell.
 Detta såg vi redan första dagen när vi hade kommit ner. Utsikten hade vi från Blue Bar ett av våra favoritmatställen. Den visar Son Matiasstranden med alla sina badande.
 Här ser vi åt andra hållet ut mot havet.
 Detta är Son Matiasstranden igen med ett par hotell.
 När man kommer tillbaka till vårt hotell, Rosa del Mar, så ser man det här vackra vattenspelet alldeles utanför ingången.
 Alla går ju ut på balkongen och kollar utsikten, enligt Sällskapsresan. Även vi. Här ser vi ut mot poolen och en del grönska.
 Detta var nytt för oss. Hotellet är nämligen nyrenoverat och så här fint ser det ut på terassen ovanför poolområdet.

Det var nyrenoverat inne också. Mycket sobert och fint. Sängarna ser väl inte dumma ut?
 Så här såg det ut i badrummet. Badkaret hade blivit utbytt till dusch! Jättebra!
Nu går det att se bättre ut från balkongen, över poolområdet och serveringarna.
Första gången vi var i Palma Nova tillsammans 1980, så var detta vårt hotell. Det är ägarlägenheter numer, men man har en trevlig servering i bottenplanet.
 Nu går det att se ordentligt hur serveringen ser ut.
Utanför serveringen är det en badstrand. Nog ser väl solskydden festliga ut med sina tofsar?
 Nu har vi kommit till den tredje dagen av vår vistelse, en söndag. En klättrande gubbe i maxistorlek???
 Jo, vi hade kommit Katmandu, det upp och nervända huset. Här började jag få ordentligt ont i min vänstra vad. Det var troligen en blodpropp, som sen utvecklade sej vidare.
En stor gubbe till, som klättrar upp på ett hyreshus.

Jag kämpade på med min onda vad, så vi kom upp till Magaluf. Där satte vi oss vid en servering och åt lunch.

På kvällen var vi på Blue Bar igen och åt och drack champanjesangria. Det smakade jättegott. Men när vi kom hem och stod utanför vår dörr, höll inte mina ben mej uppe. Det kom läkare som skickade mej till en klinik inne i Palma. Ambulans dit. Jag blev mycket väl undersökt och omhändertagen. Fick ett enkelrum och systrar kom och gick för provtagningar. Resten pratar vi tyst om.
 Jag kom tillbaka till hotellet efter tre nätter inne i Palma. Nästa morgon såg det så här vackert ut från vår balkong.
 Jag var ju beordrad vila, så det blev enbart korta promenader. Här har vi satt oss vid en servering och Sibbe ser verkligen glad ut i mitt sällskap.
 Jag tyckte att den här luftballongen såg så härlig ut, att jag inte kunde låta blir att fota den.
Till den här gubben med åsnan hör det en festlig historia. För många år sen, när vi var här nere, så fotade jag åsnan. Jag såg inte att man skulle betala för det. Så jag fick skällning av gubben för att jag inte hade några pengar. När jag nu såg ekipaget igen, var jag ju tvungen att fota igen. Men några pengar blev det inte nu heller, för de hade ju redan gått förbi.

Vi hade ju en 14 dagars semester, men den blev ju mer eller mindre förstörd, för jag orkade inte gå runt i värmen och var ju dessutom inställd på att vila. Så det blev bara korta promenader och inga utflykter, som vi hade väntat oss. Vi åkte inte ens in till Palma mer än vid ett återbesök på kliniken.



Välkommen till min sida. Skriv gärna en kommentar så blir jag så glad. Gilla

torsdag 10 juli 2014

RESAN TILL KOS 1993

Första gången vi var på Kos, var 1992 och nu är vi där igen och hälsar på släkten, som den var då. Vi blev bjudna hem till min systerdotter, Jia och hennes man, Osman. Hon bor hemma i Sverige numera, men han bor kvar där nere. 
 Här är vi hembjudna till familjen och det är Osman, som är grillmästaren.
 Det var inte nån liten grillafton. Här syns ändå bara några av gästerna. Däribland min lillasyster, som syns sleva i sej av maten.
 Nu är vi ute på stan och går genom gatorna i "Gamla Stan". Det är tidigt på morgonen, så det syns inte till så många turister än. När man väl har öppnat sina butiker, så blir det trångt på gatan.
 Här är det Sibbe, som står utanför ett ställe, som nog inte finns kvar idag.
 Nu har vi åkt bil till den lilla byn Zia, som är berömd för sin vackra utsikt och många butiker, som säljer saker och ting. Jia sitter längst till vänster och till höger om henne sitter min syster Nittan, hennes Mamma. Allihop trängde vi oss in i Jias bil och fick faktiskt plats, trots att den var rätt liten.
 Det blev ju meze förstås, så vi kunde smaka på olika sorters mat. Se så trångt det var vid bordet. Jag satt ju ändå inte med, men alla fick plats i bilen.
 Zia är ju som sagt känt för sin vackra utsikt över bergen och ner i dalarna.
 Plötsligt var jag med på en hörna, när det blev kaffedags.
 Här är det  mera utsikt ner från berget.
 Nu är det en annan dag. Sibbe sitter på vår balkong på hotell Manolis Paritsa, samma som året innan.
 Syrran var med också. Hon som hatar att blir fotograferad, ställde upp i alla fall.
 Jag fick ju chansen också att spöka mej lite.
 Nu har vi kommit till den vackra kyrkan mitt i stan. Jag frågade om lov, om jag fick fota och det gick bra.
De grekiska kyrkorna är så vackra och det är alltid trevligt att kika in och se på allt det fina.
 Nu kommer vi till ett blivande övergångsställe. Se, man sitter ner och målar strecken för hand. Just här, finns i dag trafikljus åt flera håll. Utvecklingen har sannerligen gått framåt.
 Vi vaknade en natt av en kraftig smäll. Vad det var fick vi reda på dagen efter. Det var den här minareten, som hade fått en bomb i trappan och blivit raserad.
Vi fick ytterligare sällskap efter en vecka. Killen längst fram är Sibbes dåvarande svärson Janne och tjejen är hans dotter Ingela. De bodde på ett annat hotell än vi och de hade just kommit.
 Detta är hotellobbyn. 
 Och här i en annan vinkel.
 Vi var ute en kväll, dagen innan jag skulle fylla år. Den här orkestern spelade verkligen bra.
 Se som syrran njuter. Ingela och Janne var trötta efter resan och gick snart. Så dom missade att orkestern spelade Happy Birthday för mej klockan 12.
 Sibbe gick ner först och inhandlade en vacker bukett blommor till mej nästa morgon. 
 Flaskan är en champanjeflaska, som Manolis, chefen på hotellet gav mej vid frukosten.
 På kvällen åkte vi upp till en liten by ovanför stan. Den kallas för turkbyn, för det bor så många turkättade där. Turkarna regerade ju över Kos i flera hundra år.
 Det var Osmans kusin, som just hade öppnat här och vi åt mezes för fulla muggar.
 Här visar Sibbe för Jia och hennes yngste son, Allan, hur han kunde bryta av tummen och dra den ut från handen. Allan var helt faschinerad och glömde det inte. Vi var på besök hemma hos dem, när han var så gammal som 13 år och då kom han och frågade hur Sibbe burit sej åt. Då fick han lära sej tricket också. Denne lille blonde killen är numera vuxen med svart hår och skägg.
 Jia bjöd på egentillverkad tårta och här ska jag blåsa ut ljuset. Osman tänkte sej att betala kalaset, men det ville Sibbe göra. Så när kusinen kom med notan drog han av ännu mera på priset. 
Jag fick en champanjeflaska från Fritidsresor också som födelsedagspresent. Därav de många flaskorna.
 Osman och Jia hade ett kafé, som hette Café Chiao. Här står hon bakom disken.
 Så tog jag ett foto på hela personalen.
Så blev det en kram systrarna sisters emellan just på Café Chiao.
 I den här hålan föll jag och skrapade knäna och slog sönder shortsen jag hade på mej. Man hade plockat bort nåt träd och jag såg inte hålan utan stöp rakt ner i den.
 Farbrorn här kallade vi för Mister Donut, för vi brukade köpa varsin donut och en liter mjölk, som vi åt och drack. Här ser vi Mister Donut med hela sin familj. Om jag inte tar miste, så äger han fortfarande stället och flera andra konditorier också.
 Nu sitter vi på Plaza hos Abraham, han med den randiga tröjan. Nu är han både gift och tvåbarnsfar. Det är alltid hos honom vi fortfarande brukar gå, när det gäller havsbad och goda luncher.
 Familjen Manolis i receptionen på hotell Manolis Paritsa.
Även om vi inte har bott här på många år, utan bott på andra hotell under årens lopp, så känner både Manolis och hans hustru igen oss varhelst vi träffas. Ja detta blev en lång beskrivning om vår resa till Kos 1993. Andra resan dit. Idag så har vi rest dit sammanlagt 12 gånger och fler blir det.

Välkommen till min sida. Skriv gärna en kommentar så blir jag så glad. Gilla