Nelly.com

söndag 2 november 2014

JUBILEER.

Nu råkar det vara ett par jubileer att tänka på, som är aktuella. Första världskriget började för 100 år sen. Det har skrivits mycket om det nu.

Så är det 25 år sen Berlinmuren föll. Den byggdes 19 augusti 1961 och föll den 9 november 1989.
Jag och min dåvarande man, Bertil, reste till Berlin någon gång på 1970-talet. Jag har inget exakt minne när det var. Vi tog bilen till en färja över till Tyskland. Den gick från Trelleborg till Sassnitz.  

 Det här är färjan vi reste med.
 Fartyget var flaggat med den östtyska flaggan.
 Nu närmar vi oss Sassnitz.
 Det stod fullt av folk, som ville se när vi gick förbi piren längst ute i hamnen. När vi hade kommit iland med vår bil, så fick vi vänta jättelänge innan vi fick komma vidare. Passen skulle kollas och man gick igenom hela bilen. Vi hade en radio i fram och man misstänkte att det kanske var en bomb. Man var ju mycket misstänksam på den tiden.
 Nu har vi i alla fall kommit iväg. Men här fick vi vänta i över en halv timma, för att ett tåg skulle komma förbi vid en järnvägsövergång.

Här står min chaufför och väntar han med. Det var en jättelång kö på vänt. Vi kom ju iväg så småningom, men eftersom vi inte kände till nåt om Tyskland, så följde vi vägmärkena mot Berlin. De visade ju förstås vägen till Östberlin, men det fattade inte vi. 

Alltså blev vi stannade när vi hade kört ett tag. Blev tvungna att kliva ur bilen och följa med till en barack. Där fick vi böter, som skulle betalas ögonaböj. Det var inte lite pengar på den tiden. Vi förstod ju så småningom det var lönande för dom, att inte ha vägmärken som visade till Västberlin. 

Gränsövergången hette något med ett kvinnonamn. Det är allt vad jag kommer ihåg. Vi fick alltså vända och köra till rätt övergång.
 Nu har vi installerat oss på hotellet och naturligtvis blev det ett besök vid Checkpoint Charlie. Här står jag med utsikt över till den östtyska sidan. Det var ju stora avstånd till själva muren, så att folk inte skulle kunna fly osedda.
 Det var ju ändå många som lyckades fly på alla möjliga sätt och vis.
 Här syns ju till och med ett utkikstorn, där man kunde kolla dem som försökte.
Här står min man, Bertil, på stället. Härifrån kunde man åka turistbuss över till andra sidan.
 Jag blev med på ett hörn också med en amerikansk gränsvakt.
 Det fanns redan då ett museum, som visade hur många sätt man försökte fly på. I bakluckan på bilen till exempel eller på annat sätt genom tunnlar. Många dog och här finns det ett minneskors utanför museet.
Man kunde alltså gå upp för den här trappan, för att kunna se in över till den andra sidan.
 Så här såg det ut vid Brandenburger Thor på den tiden. Man fick inte gå närmare än vad som synes här.
Jag kommer inte ihåg vad den här byggnaden är, trots att jag har kollat på nätet. Vi frågade väl ingen heller på den tiden. 
 Jag har för mej att det här var ett TVtorn i alla fall.
 Naturligtvis kunde vi inte hålla oss, utan tog en turistbuss över till östsidan. Det visades enormt fina fasader på husen, där vi åkte förbi. Men det var bara för att luras att det var fint där. På baksidorna var det fallfärdigt och risigt.
 Här hade vi fått gå av för att se den här minnesparken. Den knäböjande soldaten i förra bilden fanns här nånstans.
 Så visades en Leninstaty förstås. De var ju kommunister på den tiden. Så han var ju en hjälte i deras ögon.
Allt har sitt slut. Nu har vi varit på en restaurang och ätit middag sista kvällen. Där träffade vi det här trevliga svenska paret och hade roligt tillsammans med dem.

Glöm nu inte att det är 25 år sen muren revs. Sen dess har ju Berlin blivit huvudstad i det gemensamma Tyskland. Den allierade delen var ju helt omgiven av Östtyskland då.

Välkommen till min sida. Skriv gärna en kommentar så blir jag så glad. Gilla