Nelly.com

tisdag 28 februari 2012

En resa till Poros på Kefalonia 1994.

Den här ön heter Kefalonia och fiskebyn, där vi bodde heter Poros. Tag inte fel på ön Poros. Själva namnet betyder trångt pass och det är då sant, för när man kommer med bussen från flygplatsen är det en smal väg, som ringlar ner från bergen. Vi bodde på ett förtjusande litet hotell, som heter Lefteris. Vi hade denna trevliga balkongen som vette mot bergen och på utsidan fanns det en stor gemensam altan för alla på andra våningen, där vi bodde.

När vi var ute en dag och promenerade gick vi förbi denna trevliga taverna, men den var inte öppen just då.

 Så här ser vägen ut, när man kommer genom serpentinvägen, som också leder till Argostoli, Kefalonias huvudstad.
 Det fanns ett annat slags boende också. Den som bodde i tältet hade lagt upp djurskallar på "bordet". Vi såg inte till honom/henne.
Mitt inne i byn fanns det ett stort torg och där kunde man sitta och titta över havet. Runt torget fanns det några tavernor också, som vi gärna gick till och åt våra middagar.
 En dag, när vi var ute och promenerade runt, så såg vi hur man förvarade och födde upp kaniner i en bur med nätgolv.
 Här ser vi torget igen, när solen höll på att gå ner i havet.
 Så en dag tog vi en båtutflykt från Poros till Fiskardo, som ligger mer på nordsidan av Kefalonia. Fiskardo är känt för sin romantiska stil med pastellfärgade hus. Det är hit de flesta turister kommer bara för att se den här byn. På vägen hit fick vi också se Melisanigrottorna med sin underjordiska jätteblåa sjö.
 Så här ser hamnen ut i Fiskardo från båten, när den går in till kajen.
 Här ser vi just ett av de rosa husen med den blåa fina porten.
 Hamnen ser ut så här från ett annat håll.
 Serveringarna ligger tätt i hamnområdet.
 Nu är vi tillbaka till Poros igen. Jag kunde inte låta bli att fota detta fina motiv.
En söndag gick vi upp till kyrkan, som ligger uppe i en backe. Det var jättevarmt och högmässan var på gång, så jag fick stå i porten för att kunna se och höra något.

Något år senare ville vi resa tillbaka hit, men då hade man inte kvar Poros som resemål tyvärr. Men vi bodde då i Lassiområdet alldeles intill Argostoli, huvudstaden. Då passade vi på att ta en lokalbuss ner till Poros och hälsade då på hos vår hotellvärdinna för den här gången. Då blev vi inbjudna i hemmet och bjöds på kall dricka och godis.

Så skulle vi äta lunch och kom till ett ställe, där vi hade varit den här gången. Tjejen som serverade då, kom cyklandes till jobbet och när hon fick syn på oss blev det stora famnen, för hon kom så väl ihåg oss. Jag brukar säga att grekerna har tydligen ett fotografiskt minne, för de kommer ihåg från gång till gång vem man är.

Välkommen till min sida. Skriv gärna en kommentar så blir jag så glad. Gilla

måndag 6 februari 2012

Agistri 1995.

Den här resan gick till Agistri, då jag skulle fylla 60 år. Det var en lugn och fin liten ö med härliga bad. Vi flög från Köpenhamn till Athen och åkte med en mindre färja som hette Kitsolakis Express. Det här var vår första utsikt mot Agistri och den vackra lilla kyrkan.
Vi bodde på hotel och lägenheter Vasilaras. Värdinnan hette Maria och hon var också den som städade tillsammans med sin Mamma. Hennes Pappa var kock på hotellet. Annars bodde föräldrarna i Athen, men kom till Agistri under turistsäsongen och hjälpte till. Maria var gift, men vad hennes man hette kom vi aldrig underfund med. De hade en dotter, Vasu som troligen var 10 år ungefär. De var alldeles förtjusande allihop och vi mådde jättebra där.

Vi bodde i Scala, som hade den första hamnen på ön och vi trivdes utmärkt bra.

Bara nån dag efter det vi hade kommit dit, tog vi en utflykt till Athen med en jättebra guide, som visade oss stan under bussresan in till Partenon. Här ser vi en fin gubbe vid ingången.
Det här är väl välkänt för alla. Partenon på Acropolisklippan. Vi fick reda på mycket av guiden, men sen fick vi åka ner till själva stan och reda oss själva några timmar innan båten skulle gå tillbaka till Agistri.
Det här är stranden, som fanns inte långt från vårt hotell. Det var fin sand och man städade varje dag, så det var rent och fint. Vattnet var långgrunt och när man kom en bit ut, så simmade det fiskar runt benen på oss. Det var klart och fint i vattnet.
Det här var öns buss, som här står utanför kyrkan, som var så fin. Chauffören städade sin buss så noggrannt sen han hade kört sin runda på ön som verkligen inte var så stor.
Och det här var öns enda taxi på den tiden i alla fall. Vi såg inte till några bilar då, men det kanske har ändrat sig. Agistri var inte så exploaterat på den tiden, men tiden lider och nog har det förändrats i dagens läge. Jag bara gissar.
Vi tog en utflykt till Egina med en liten färja, som gick regelbundet mellan öarna. Det här är kyrkan som ligger i samband med hamnen där.
Vi hyrde varsina vespor och åkte tvärs över ön till en by som heter Limenaria. Limenaria är känt för sina väverskor, som väver typiska grekiska mattor. Här har vi en dam på gång att ordna sin vävstol till nästa matta.
Nu är vi tillbaka till Scala och här kan man se småbåtarna intill stranden. Bara se på sanden så fin den är.
Så här såg vårt hotell Vasilaras ut på den tiden. Idag har jag sett att man har en pool också. Vi reste med Apollo, men de lär inte ha just detta hotellet kvar i sina resor. Jag såg just att de inte ens har resor överhuvudtaget till ön Agistri. Om man vill resa dit, så får det alltså gälla att man bokar flyg och hotell på nätet.
Mamma Maria och dottern Vasu dansar.
Så ser vi även Marias Pappa i dansens virvlar. Han har inte ens slängt kockförklädet. Åh, jag längtar tillbaka dit igen! Det har ju inte blivit av på alla dessa år. Vi har ju flera minnen därifrån, som enbart var angenäma.

Jag har just frågat efter hotellet på nätet och man får riktigt fina betyg. Det är tydligen fortfarande Maria som basar och Dottern Vasu hjälper till. Hennes namn fick jag inte fram. Hoppas att jag kunde locka nån att resa dit. För Scala är verkligen ett lungt och trevligt ställe att resa till om man bara vill koppla av och ha det skönt.

Välkommen till min sida. Skriv gärna en kommentar så blir jag så glad. Gilla

onsdag 1 februari 2012

En bilresa i Danmark nån gång på 1970-talet.

Jag, min man och yngste sonen reste med vår bil till Danmark från Helsingborg och senare till Oslo. Det är alltså gamla bilder, som jag har scannat. Färgerna blev inte så bra.
Ett av våra mål var Ebeltoft på Jylland. Jag hade varit på skolungdomsutbyte där när jag var så där 13-14 år. Då fick jag bo hos familjen Bach Hansen i detta huset.
Alldeles intill var det en hamn och där låg detta skepp, som liksom Vasaskeppet hade förlist och plockats upp igen efter många år. Det var Fregatten Jylland och man hade inte ens hunnit med att ta vara på allt ombord. Men vi fick komma ombord och se hur det såg ut. När jag var där som ungdom hade man inte hittat och dragit upp skeppet än.
I Ebeltoft finner du världens minsta rådhus från 1570 och idag inrymmer ett museum med anknytning till byns historia. Det är så sött och riktigt puttrigt. 
Här höll man på med ett brobygge vid Limfjorden.
Det är här man tillverkar så många ostron. Ja, tillverkar är väl fel sagt, men i den här byggnaden såg vi hur man satte dem i konservburkar.
Man kom in  med sådana här båtlaster med ostron. Det är ju inte underligt att man kunde bli förbluffad av den stora fångsten.
Här stod det en man och skyfflade upp ostronen för vidare befordran till fabriken.
Nu har vi kommit till Nörre Vorupör vid Vesterhavet. Det blåste småspik, som man brukar säga. Man fick verkligen hålla i hatten om man råkade ha en sån på sej.
Vi tog en liten tur i Aalborg också och fick en rundtur här, där man tillverkar Aalborg Akvaviten.
Nu är vi ombord på färjan mellan Fredrikshavn och Larvik i Norge.
Hej då Danmark. Norge nästa.

Välkommen till min sida. Skriv en kommentar så blir jag så glad. Gilla